En nystart
Man kanske skulle börja blogga igen. Det här är ju trots allt ett bra sätt att få fram tankar och funderingar på.
Man kan ju alltid testa.
Det är förändringarnas vindar som sveper förbi mitt liv just nu. På måndag lämnar jag Karlskoga och ett och ett halvt år bakom mig (flyttade ju hit direkt från Gotland). Nu har det sista kapitlet nått sin sista sida, och det som skrämde mig förut gör mig nog lite lite starkare idag.
Vi hörs.
Look what
It'll be all right ma, maybe it'll be okay
Well if the people are buying tears I'll be rich someday, ma
Du får inte
Du får inte knacka på min dörr
Om du inte är beredd att komma in
Du får inte göra om mitt namn
Och börja kalla mig för din
Och du får inte vandra på min väg
Utan att visa mig ditt mål
Och inte stjäla av min godhet
För att fylla upp ditt hål
Och du får inte riva mina murar
Som jag omsorgsfullt har byggt
Om du inte skyddar mina drömmar
Så att jag kan somna tryggt
Och du får inte ha mig som en dröm
När jag vill va din verklighet
Och du får inte säga att du hoppas
Om du inte tror du vet
Men du får ta den tid du behöver
För att förstå vad är det du vill
Du får be en bön att tiden
Du behöver räcker till
Och du får samla dina tankar
Så att två själar kan få ro
Och så att allting som vi lovade
Oss själva, kan få gro
Du får inte andas på min panna
Och inte få mig falla mer
Om du inte sen kan stå för
All den oreda du ger
Och du får inte röra vid mitt hjärta
Som om allt var uppenbart
Men jag önskar inget hellre
Än att du gör allt emot mig snart
Men du får ta den tid du behöver
För att förstå vad det är du vill
Vad är det du vill?
Du får be en bön att tiden
Du behöver räcker till
Och du får samla dina tankar
Så att två själar kan få ro
Och så att allting som vi lovade
Oss själva kan få gro
Du får ta den tid du behöver
För att förstå vad det är du vill
Vad är det du vill?
Du får be en bön att tiden
Du behöver räcker till
Och du får samla dina tankar
Så att två själar kan få ro
Och så att allting som vi lovade
Oss själva kan få gro
Och du får inte röra vid mitt hjärta
Som om allt var uppenbart
Men jag önskar inget hellre
Än att du gör allt emot mig snart
de dagar jag ingenting vill
De säger, du är inte ensam om att bära denna längtan
Maj. Längtar. Saknar. Funderar. Trevar.
Rastlösheten skriker i mig och jag söker min plats i skarven mellan äventyret och tryggheten. I höst vet jag kanske vart jag är på väg.
Världen är någon annanstans. Jag har varit där ute men alltid vänt tillbaka.
Till markens doft av evighet, till dum och simpel långsinthet
och spåren genom skogen till mitt hjärta.
Ett sista kapitel som jag har förälskat mig i
Ändå sitter jag kvar här
Och det skrämmer mig att jag kan nå dig var du än är
Den skugga som vilar i tiden
Förstör inga minnen, du vill inte se mig såhär
Men jag vet att jag döljer en sanning
Att väntan inte leder någonstans
Jag vet att jag måste ta steget ur vår sista dans
Ända sitter jag kvar här
I ett sista kapitel som jag har förälskat mig i
Jag försöker att strida mot känslan
Men den är rädd och den spelar ett spel nu
Jag får för mig att jag kan va kvar men vet inte hur
Att väntan inte leder nånstans
Jag vet att måste ta steget ur vår sista dans
Det kittlar
Har lagt fram ett förslag till chefen, han har köpt min idé och i nästa vecka sätts den troligtvis i rullning. Det är spännande och jag ska ge allt.
Jag har fått det efterlängtade sommarjobbet. Som inkluderar eget skrivbord, dator, morgonmöten och nya utmaningar. Det känns på riktigt nu och det kittlar.
Lägenheten börjar kännas Karin och jag älskar det. Det finns mycket kvar att göra men det är samtidigt nu det roliga börjar. Sätta lite prägel på saker och ting och göra det hemtrevligt. Elin och jag kan prata inredning i timmar och jag tror vi inspirerar varandra.
Det blev ett kort inlägg idag. Kanske borde satsa på det. Lite kortare, lite oftare. Jag suger på det här men har inte mage att lägga ner. Ni får nöja er helt enkelt.
Idag
Mormors vind, ett ärende på stan, skriva kontrakt, ha körlektion med Leif, skriva krönika.
Frukost och spurt till mora
Man skulle göra som Kjell och Åsa. Stänga in sig i sovrummet med en termos blåbärssoppa och inte komma ut förrän vinnaren gått i mål. All kärlek till Småland och familjen Stångberg en dag som denna.
Det är mars nu och det känns fint. Snön ska smälta och jag ska bli 22. Får man inte luras i mars också? Mars mars måne.. Sen ska jag ta med mig Erik och sticka iväg ett tag. Vi vill se något annat och jag vet precis vart jag vill.
Om en stund ska jag börja skriva, men jag håller på det lite till. Nybakat bröd och Erik slår alla artiklar i världen.
Statt och coverband gör mig understimulerad.
Oskar Svärd har tagit täten nu. När jag och Emma bodde i Vålådalen vintern 06 åt vi middagar med honom och Jerry Ahlin. Jag hejar nog på båda, men mest på Oskar.
Han borde göra ett ryck nu om han ska ha spurtpris, men får inte bränna för mycket krut innan Mora.
Ingen känner mig så väl som du
Idag har varit en bra dag.
Jag har energi till mycket just nu. Skriver, drömmer, fantiserar, planerar. Jag ser det som ett sundhetstecken.
Vet inte om jag kanske njuter undermedvetet, eller om jag bara skjuter upp det som är nu.
Erik och jag är olika. Som natt och dag men kan inte vara utan varandra.
Jag älskar att hitta de där speciella ögonblicken med Erik, då allt stannar upp och känns overkligt. Då alla tvivel försvinner, och någonting säger att det inte kan bli mer rätt än såhär.
Det kan vara när Erik är på träning och jag ska vara ensam några timmar. Då jag plockar med tvätt och hittar hans tröja på golvet, fortfarande lite varm, och jag lyfter upp den mot ansiktet och drar in lukten. Det är då det kittlar till.
Eller när Erik kommer hem från fotbollsträningen och står i hallen nyduschad och hungrig, och jag får kasta mig i hans armar och berätta om något jag varit med om när vi varit ifrån varandra.
När vi löser korsord och jag ligger på hans bröst och lyssnar på hans hjärtslag.
När vi vaknar mitt i natten, håller om varandra och pratar. Då allt blir allvar och jag kan prata om det jag inte pratar om när det är ljust.
När vi tar bilen och åker iväg någonstans, bara för att komma bort.
När det är kallt ute och vi springer oss varma för att jag fryser om tårna.
När Erik gör saker jag vet att han bara gör, för att jag ska vara glad.
Vi är olika. Men jag döljer sanningen om jag inte säger att det stundtals känns rätt.
Ja hör du hur dom sjunger?
Ge mig mera Visby, svett och Familjen.
Krönika om Kleerup
Kleerup ska inte smita från sitt ansvar
Jag antar att det är få som lyckats undgå att prisbelönte Grammisvinnaren och artisten Andreas Kleerup kommer till Karlskoga för att uppträda i helgen. Nykomlingen som blev sexfaldigt nominerad inför årets Grammisgala och som kammade hem statyetter i de tre kategorierna årets nykomling, producent och kompositör. En vinnare, sa man.
Det tittarna inte visste under programmets gång, och säkerligen inte Kleerup heller, var att han bara några minuter efter sitt tacktal och under bästa sändningstid, skulle omhändertas av narkotikapolisen och föras med bakom galans kulisser. Att han hade hasch i fickan och testade positivt för kokain tycks däremot inte ha förvånat vare sig nöjesbranschen eller mediasverige avsevärt.
I en av sina krönikor hyllar Lasse Anrell Kleerups uttalanden om att musikbranschen inte skulle vara vad den varit utan knark samtidigt som debattören Johan Hakelius i en soffpanel i tv uttrycker sig: "Det här berör mig inte det minsta". Artister som Robyn och Ebbot försvarar sin kollega med att kritisera polisens droginsats på galan och många av de tidningar som i vanliga fall anfaller allt de kan tänkas komma över har nu lagt locket på.
Det jag rent spontant kan känna efter att förgäves ha väntat in reaktionerna är en viss olust i kroppen. Vad är det som håller på att hända? Är det inte olagligt att knarka? Svaren kan tyckas självklara för många av oss men den passiva inställningen till kulturpersonligheternas drogande kvarstår och får mig att stundom tvivla. Var ska vi dra gränsen? Ska lagen inte gälla kändisar? Borde inte gränsen dras mellan att knarka och att inte knarka? Vem som sedan gör det eller i vilket syfte är väl totalt ointressant i sammanhanget.
Vare sig Kleerup vill eller inte så är han, liksom så många andra kändisar, en förebild för ungdomar och bär därmed det tunga ansvaret att välja sina ord i ett offentligt forum. Man kan tycka att det är okej att göra vad man vill så länge det inte påverkar eller drabbar någon annan, men att uttryckligen romantisera bilden av drogkulturen inför miljoner människor med uttalanden som att "konsten kräver droger" är väl rent utsagt sinnessvagt.
Trots detta kvarstår frågan om Kleerup själv bär på ansvaret. Människorna i nöjesbranschen verkar som sagt hålla varandra om ryggen i den här sakfrågan. Artisteliten, nöjesreportrarna, debattörerna, krönikörerna... Jag anser att alla är lika medskyldiga.
Det jag hoppas på nu är att Kleerup i fortsättningen enbart kommer att fokusera på det han kan och är bäst på. För i det långa loppet är det nog något helt annat än knark han vill bli ihågkommen för. Kanske som en jävligt bra musiker.
Krönika om Lars
Det Lars gjorde som ingen av de tidigare deltagarna i de fyra Idolsäsongerna gjort, var enligt mig enbart att hävda sin rätt. Han gjorde det han själv kunde stå för och lät sig inte underkuvas TV4:s, enligt min åsikt, ganska smaklösa koncept där personlighet och integritet inte är det eftertraktansvärda. Istället för att själv låta sig utnyttjas av produktionen, tog han sin chans att i ett kommersiellt forum fånga en bredare publik och skapa ett namn. Vem tusan har inte någon gång sett sin chans och tagit den? tänker jag.
Jag kan hålla med om att framträdandet under schlagerveckan kanske inte var det mest briljanta, sångmässigt, men nog var det underhållande. Showen hamnade på löpet och Lars-debatten var ett faktum redan innan sändningstidens slut. Lars lämnade ingen oberörd efter sitt framträdande. Alla tyckte någonting. Jag anser att det här är underhållning och synnerligen en bekräftelse i sig. Att man engagerat och skapat en slags fascination.
Lars valde inte den enkla vägen, han valde sin egen. Och kanske är det just därför som vi kommer att minnas honom. Han lämnade Idolkalaset redan som sjua men jag är övertygad om att hans musikkarriär är långt ifrån över. Hans unika person och hans sätt att stå upp för det säregna lever vidare och får många av oss att vilja ha mer.
På lördag är Lars tillbaka på Kungsteaterns scen i Karlskoga för att på hemmaplan göra det han är bäst på. Att leverera eget material och bara vara sig själv. Ingen Idol-Lars, bara Lars. Förmodligen blir det precis så avskalat och genuint som de flesta av oss vill ha det.
Premiärmiddag - omringad av tre sköna par
Hungern sitter i rösten och inte i magen
Klockan är snart halv ett och jag sitter framför tv:n. Har inte gjort ett dyft sen jag kom hem i eftermiddags. Föreställningarna gick bra idag. Jag trodde jag hade gjort mitt livs prestation i den första föreställningen, men Marcus höll inte alls med. Han pratade om någon skön känsla skådespelare kan få ibland, då de får för sig att de är jättebra och liksom surfar på den övertygelsen. Kanske var det så. Jag tyckte jag var grym. Varenda replik satt och känslan kunde man ta på. Till och med dialogerna med Sebastian blev bra. För lite energi sa Marcus. Jag tror han ser pjäsen mer ur ett helhetsperspektiv än ur varje individuell insats. Förståligt när man har femton personer att hålla koll på.
Jag fick fin kritik efter sista föreställningen. Men då var jag avskärmad med en massa småtabbar i bakhuvudet och för övrigt har jag svårt att ta åt mig av bra kritik när det inte känns befogat. Det är väl såhär det är, man uppfattas inte på samma sätt som man själv tror - och vill! Klart jag lyssnar på Marcus, han är ett proffs. Jag bara önskar jag kunde ge exakt det han ville ha.
Vi har kommit varandra närmare i gruppen och det känns bra. Somliga har jag verkligen fattat tycke för. Cecilia och Johanna, bara för att nämna två. Vi får varandra att skratta och har liksom hittat varandra. Det är ett rent nöje att fördriva tiden med dom bakom scenen.
Jag har inte fått tillbaka hungerkänslan än. Febern är helt borta men magen skriker inte efter mat. Det förvånar mig. Jag trodde jag skulle frossa i mig en massa kött och sånt nu när jag kan känna smaker igen men för första gången i mitt liv tänker jag inte på mat. Jag satt och skröt på lunchen idag om hur stor jag brukar vara i maten, att jag utan problem kan smälla i mig nästan två pizzor. Sen rörde jag knappt min matlåda. Tur att Albin var hungrig. Sen jag kom hem har jag ätit frysta bär, och en kiwi. Jag vill vara sugen, men det är nåt som inte är vad det varit.
Erik åkte till Stockholm för att jobba idag. Han kommer hem imorgon kväll. Jag trodde det skulle kännas skönt att vara ensam hemma. Jag hade faktiskt sett fram emot att vara lite för mig själv. Jag brukar trivas att vara ensam. Jag hade tänkt att jag skulle rå om mig själv lite, göra allt sånt som Erik aldrig vill göra, äta min favoritmat, titta på mina favoritprogram på TV, gå runt naken och vara lite ful.
Men jag har liksom ett kolli bara legat i soffan och tittat på samma kanal i fyra timmar i brist på energi att sträcka mig efter tv-dosan. Jag har tittat på hel en ishockeymatch? Jag har tittat på en dokumentär om foster. Jag har ätit kiwi. Det blev inte alls nån sån där bejaka sig själv kväll.
Och nu ska jag släpa mig till sovrummet och krypa ner. Jag är nog jävligt trött bara. Teatern och febern har tagit hårt och jag behöver nog bara sova ikapp. Sen är nog både hungern och energin på scenen tillbaka.
